maladroit

Mellandagsrean har ju varit här! Nyårsklänning till nyår va ju ett måste, så det blev en brun, kort, halterneck klänning med sidentyg och "blommor" på överdelen. Köpte också en grå, lite pösig bolero till klänningen så jag skulle slippa gå bararmad på nyårsafton.


Hittade även ett par skor för 200 kronor på skopunkten:





Och såklart va mina silverklackade älsklingar på rean (fast bara 50 kronor billigare typ haha)
Köpte dom för 300 och det va lätt värt priset för dom är så himla snygga, men otroligt svåra att gå i.

Himlens ögon,

När du ser mig nere på jorden så ska du veta att jag minns dig

När du ser mig på gatan ska du veta att jag minns den kärleken du gav till mig

När jag skrattar mot himlen så ska du veta att ja vill att du ska höra mitt skratt

Så att du ska veta att jag fortfarande är din älskade skatt

När jag ler mot himlen vet jag att du ser mitt sneda leende och min stora glugg

När det blir stora vågor i saften vet jag att det är du som blåser i min mugg

När en blomma plötsligt hamnar vid min fot så vet jag att jag i dina ögon inte är försvunnen

Och när himlen förändras så vet jag att det är du som kör alla molnen

Om mitt fönster en gång skulle blåsas upp så vet jag att det är du som vill hälsa på

Och lova då att inte skratta åt mig när jag försöker stå på tå

För jag vill bara nå upp till dina obefintliga läppar

Så jag en kyss på din osynliga mun träffar

Om gräset någon gång växer för fort så vet jag att det är du som gjort det

För att få leka kurragömma med mig i det långa gräset

Om solen skiner extra stark så vet jag att det är du som vill hålla mig varm

Även om jag inte kan känna din mjuka arm

Jag har ändå minnet kvar av din närhet

Och jag försöker minnas det sådär lite diskret

Om jag någonsin på vintern råkar halka på isen

Så kan du väl lova att inte skratta åt mig sen

När vinden blåser starkt och nästan sliter mig med så vet jag att du vill ha mig där

För att bara sitta bredvid dig vart du än är

När jag tittar på ett foto taget på dina bruna lockar och dina glödande ögon

Så ska du veta att jag vill ha dig vid mig varje afton

När du ser mig hängig och ledsen och drar benen efter mig

Så ska du veta att det är dig jag tänker på, okej?

När min kudde är blöt och mina kinder är våta

Så ska du veta att det inte är du som får mig att gråta

För jag skyller inte på dig att gud tog min ängel ifrån mig

Men du ska bara veta att mina kinder är våta för att jag saknar dig

Men när solen skiner så vet jag ändå att det är du som vill få mig att le

Ett litet leende är allt som du behöver se

För att du ska förstå att jag fortfarande i hjärtat har en stor kärlek

Som aldrig kommer bli blek

Du finns i mina drömmar varje natt då jag får röra din hand

Vi hade lovat att aldrig klippa av vårat kärleksband

Och det har ännu inte gått av

Det är bara extra långt eftersom att du lämnar mig för en grav

Men om mina fantasier någon gång brister och verkligheten tar mig tillbaka

Så kan du väl i dörren lite knaka

För att jag ska veta att du fortfarande ser min saknande själ

Och att du fortfarande ska veta att jag ännu inte tagit farväl

Yes, jag är en liten känslosam tönt som skriver en jävla massa saker. Men jag gllar det, och jag är bra på det.

Du hade bett mig komma till lekplatsen som låg precis vid sjukhuset du låg på, du sa aldrig varför och jag hade egentligen ingen ork till det men din vänliga röst fick mig att resa på mig och jag gav mig av till lekplatsen. Jag tog långa steg för att tiden skulle gå fortare, så du skulle säga att det va sent och att du va tvungen att gå in igen. Jag ville egentligen inte träffa dig, inte idag, kanske imorgon, fast helst om ett år. Lekplatsen syntes lång där borta och jag började gå lite fortare för att du inte skulle märka något, för att du inte skulle märka att jag ville gå längre och längre ifrån dig för varje steg jag tog. Jag såg dig inte först men din bleka hy skulle ha kunnat lysa upp hela lekplatsen. Jag gick sakta fram till dig och satte mig på gungan bredvid, den rörde på sig direkt när mina fingertoppar hade nuddat den tunna men ändå starka kedjan. Det blåste, din gunga vaggades till av vinden, jag ville nästan hålla fast dig för att vinden inte skulle dra dig iväg. Gungorna knarrade, och jag kunde höra dina svaga andetag som andades ut de sista delarna av ditt liv. Du harklade till, jag fylldes av onödigt hopp och trodde att du skulle säga något som skulle bryta denna äckliga tystnad. Men du sa ingenting, du satte istället ner fötterna så gungan slutade vagga. Du sneglade på mig, jag tittade tillbaks och mötte din oskuldsfulla blick, den blicken som hade fått mig att falla första gången jag såg dig. Jag tittade snabbt bort, jag ville inte falla igen, jag fick inte falla igen. Du hade berövat mig på så mycket, du kanske inte hade gjort det med tankarna på att det skulle ge mig men, men du hade gjort det mot mig. Jag hade försökt glömma allting som vi hade, tills du blev sjuk och försökte få mig att stanna kvar hos dig som ett litet extra stöd till livet. Men om sanningen ska fram så hade jag stannat kvar även om du hade blivit sjuk eller inte, för att stå vid din sida och känna din magi får mig att känna mig så stark att jag skulle kunna klara vad som helst. Men nu var du riktigt sjuk, och du hade inte ens hjälpt mig att komma över dig, du hade bara fått mig att få dåligt samvete som lämnade dig. Men det va det du va värd, att bli lämnad, för kärleken till dig gjorde så ont att jag inte kunde andas när jag tänkte på dig. . Du sa att du va mycket svag, att dina sista dagar hade kommit och att det va en kamp att ens sätta sig på gungan. Du berättade att din sjukdom hade tagit på dig så hårt att din kropp vägde mindre än en 5 årings tunna kropp. Du sa att du ville dö med värde, att du ville dö på ett vackert sätt och inte i en kall, vit sjukhussäng. Jag va för rädd för att fråga hur du ville lämna världen, för hur mycket du än hade sårat mig så ville jag inte att gud skulle ta min enda ängel ifrån mig. Hur mycket tårar jag än hade slösat på dig så ville jag inte att tårarna skulle va i onödan, jag ville att du skulle stanna kvar på jorden för att se mig bli stark. Plötsligt skrek du att du ville gunga, högt också, så högt att du kunde se till havet. Jag trodde du hade blivit helt galen av den där sjukdomen, vad du led av hade jag redan glömt bort, för det va inte viktigt, du va sjuk och så va det. Jag ställde mig bakom din gunga och tog tag i den, först tänkte jag höja den över mitt huvud så du skulle få känna den varma vinden i ditt tunna hår, men jag va rädd att du skulle gå sönder så skör och blek som du va så jag drog gungan upp till magen och släppte. Du skrek dovt att du ville gungan högre, men jag svarade att jag inte vågade för jag trodde du skulle falla i bitar när vinden rörde vid din kropp. Du skrek med din tunna röst som fördes bort av vinden att du ville högre upp och jag gjorde som du sa, jag drog gungan upp över huvudet och släppte sedan taget. Du skrattade, med ett skratt som följdes av hostningar, men det va ditt skratt. Jag hade inte hört dig skratta sen du fick reda på att du va dödligt sjuk, det kändes även som om jag inte heller hade skrattat på den tiden så jag skrattade med dig. Jag puttade på gungan då och då och jag stod bakom dig och log mitt största leende, du hade funnit din del av lyckan. Du skrek till, du skrek att du kunde se ända till havet, du skrattade ännu mer, och hostade tills jag trodde att din hals hade gått av. Du släppte armarna om de kalla kedjorna, mitt hjärta började dunka fortare och fortare, du försökte hålla balansen tills du va längst upp i gungans sväng. Vinden stannade, allt stannade och jag såg sakta hur din kropp rörde på sig upp mot himlen.
- Farväl älskling jag ska till havet nu. Skrek du med din sista ork.
Du släppte gungan och slängde dig upp mot himlen. Det va då jag förstod att det va vårat sista farväl.