maladroit

Du har ingen aning om hur mycket jag saknar dig, fortfarande. Det är så sorgligt att det blev som det blev, att slutet blev så sorgligt. Mer än ett och ett halvt år har gått och jag saknar dig lika mycket som jag gjorde igår. Ibland vill jag bara skrika ut över hela skolkorridoren att jag saknar dig och fortfarande vill ha dig vid min sida, för jag tror allt skulle bli så mycket bättre då. Du såg allt på ett bra sätt, sa alltid så bra saker som fick mig att tänka på ett helt annat sätt, men vi förändrades, jag förändrades jättemycket. Jag vill så gärna förlåta mig för allt dumt jag gjort, men det känns ganska meningslöst för du har säkert glömt det, glömt mig och det vi hade. Du var min allra bästa vän, mitt liv, min skyddsängel och ett liv utan dig känns fel och tomt, för när du var hos mig så ar mitt liv helt. Det kanske låter töntigt men det finns faktist inget värre än att förlora en så nära vän, någon som man älskade så högt att man skulle kunna göra allt för den personen. När man blir sårad av någon älskling. någon kille så tar det som fan, men att förlora en vän som man alltid trodde skulle stanna kvar där hur många pojkvänner man än hade, dödar en. Jag har försökt så många gånger att ta farväl och glömma, men jag misslyckas varje gång för jag är inte redo att släppa iväg dig. Det känns nästan som om du är död fast du har en chans att komma tillbaks till livet, och jag vet inte om jag vågar ta den chansen. Det är säkert försent och du har säkert kommit över det, motsattsen till mig. Jag saknar dig, förstår du det?